Prydnadsbarn.

Det finns en lekplats utanför mitt hus men en stor rutchsbana och en sandlåda. När jag gick ut och hämtade tidningen tidigare för att ha något att läsa till kaffet var en ganska ung mamma ute vid lekplatsen med sina två små barn. Den äldsta var runt tre år. En söt liten flicka med prydliga kläder och två tofsar i sitt blonda hår. Vad gulligt, tänker jag. Sedan öppnar mamman kakhålet och säger något som får fåglarna att sluta kvittra:

"Mikaela, sitt inte ner i sanden med dina fina byxor."

Men Mikaela? Mamma har klätt upp dig i dina finaste byxor. Nog måste du väl förstå att du inte kan sitta ner. Byxorna blir fläckiga. Grannarna kommer tro att mamma och pappa inte har råd med tvättmaskin. Här får du hink och spade, men sitt på huk för helvete. Det gäller att tänka på sitt yttre, hur man uppfattas av andra människor. Dra in magen, Mikaela. Sitt stilla så att mamma inte petar dig i ögat med mascaraborsten, det blir så förjävla kladdigt då.

Tänk om mina föräldrar hade lärt mig ett och annat om image när jag var tre. Då kanske jag inte hade varit så förbannat hopplös.