Imorgon kommer jag att veta att jag lever. Efter ett redigt kombinationspass som fick valkarna att flämta efter andan och en skön morgonpromenad på två timmar känner jag mig lite som överkokt spaghetti. Den klämkäcka tanten som höll i passet på gymmet gjorde mig riktigt imponerad. Det kan nämligen inte vara lätt att se så förbannat lycklig ut samtidigt som man sitter på en motionscykel och får ont i rumpan. Hon kanske i och för sig hade en sådan där de luxe variant med mjuka kuddar. Det hade förklarat ett och annat. En sådan önskar jag mig i julklapp. Förövrigt måste hon ha varit närmare femtio, en passande ålder för tre magpiercingar. Just det, TRE! Vart och hur de var placerade tänker jag inte gå in på. Det känns mer spännande att lämna lite åt fantasin.