Ibisattack och löst pengarproblem.

Så mitt lilla pengarproblem har löst sig själv. Som allt annat liksom. Bortsett från skatteåtebäringen har jag blivit matad, runtkörd i en tuff bil och medtagen på diverse fester. Jag har till och med fått frukost på sängen i stort sett varje dag i en vecka. Den du!

I veckan gjorde jag och Rod en utflykt till Peter's Fishmarket. En jättemysig liten fish and chips shop precis vid havet. Dock slutade det hela ganska traumatiskt. Det var bara vi och en stor flock ibis fåglar där. Rod knallade in och skulle hämta servetter. Ungefär 10 sekunder från det han gått in stormar hela flocken med fåglar vårat bord och pickar mig med sina långa, äckliga näbbar. En kille går förbi och pekar och skrattar. Hjälp till kanske? Det var faktiskt en nödsituation. Rod kommer tillbaka ut och ser mig knappt för det virvlande fågelmolnet. Som tur var hörde han mig i alla fall, det gjorde nog resten av guldkusten med. Tydligen får man $40 per fågel om man fångar dem och lämnar in dem till veterinärklinikerna. De klassas nämligen som skadedjur. Så den nya planen är att lägga Rod på en filt med fasttejpade chips på kläderna och fånga fåglar i en stor filt. Katsching! Det gäller ju att ta vara på alla möjligheter så att säga.

Ibisjävel!

Om pengar växte på träd...

Som ekonomistudent har jag tittat över min financiella situation och dragit slutsatsen att jag helt enkelt får lägga ner mat de kommande två månaderna. De visade en snubbe på nyheterna förra veckan som påstår att han inte ätit eller druckit på 70 år. Vilken lirare. Själv gillar jag att äta men det handlar om prioriteringar så att säga.

Prahlad Jani har inte ätit på 70 år. Säger han i alla fall.

Duuuuude.

Jag sitter i bibloteket i skolan och ugglar. Här händer det mycket spännande vill jag lova. Biblan, the place to be en fredagsförmiddag.

Igår kväll blev jag medsläpad på strippklubb av några killkompisar. Det var en intressant upplevelse. Kan väl inte direkt påstå att jag var överdrivet exhalterad, jag ju egna bröst liksom. Så fort pojkarna börjar kalla en "dude" vet man att man är i farozonen för grabbiga aktiviteter. Å andra sidan är det ju alltid spännande med nya erfarenheter. För att kompensera tog vi oss i alla fall vidare till Ladies Night, vilket alltid är fullt ös. Gratis drinkar, det säger ju sig självt.

Förövrigt smider jag en busig, skitläskig plan idag. Spännande eller hur? Men rädsla kan ju vara den fjantigaste ursäkten någonsin.

Jag har hoppat från et flygplan. Jag kan göra vad som helst.

För att jag är Wonderwoman.

Så jag är själv ganska imponera över hur lyckats överleva de senaste två veckorna. Inte bara har jag langat tre high distinctions (vilket råkar vara högsta möjliga betyg) en credit och en saftig uppsats om internationella instutitioner och neoliberalism, jag har även hunnit ha ett socialt liv. Lätt som en plätt. Förrförra helgen fick vi tillskott i huset, lilla Mad Max även kallad Dude. Lätt bakfulla efter helgens aktiviteter bestämde vi att det var nödvändigt. Om jag ska vara ärlig vet jag inte riktigt vad som hände mellan då och nu. Illa. En sjuk massa skolarbete och några film och myskvällar nu när det börjar bli kallt som attans. Denna helgen gjorde jag en utflykt till Brisbane och hälsade på M sedan blev jag kidnappad ut till en lerig del av B-town av Rod och Marcus. På väg kände vi en lite oroande obekväm lukt från den bakre delen av vanen. En mindre eldsvåda. Snabbtänkta som vi var hällde vi en hel esky med vatten på det hela och var glada. Sedan fick jag köra dirt bike, det var kul. När jag kom hem hittade jag huskompisarna sovande i vardagsrummet lite lagom blodiga. Det saknas nu mera ett fönster i vardagsrummet. Naturlig bris så att säga.

Nu ska jag skriva en uppsats, banne mig!

Mad Max!

Våran lilla tiger.